Choices aren't necessarily made to be chosen.

Today for the first time i stopped seeing my life as a whole.

I can see only an ocean of decisions that will gradually divide my priorities. I always have dreamed of success and a brilliant career, it's something I've been giving value to since a kid. But all my life have I as well waited for love, and thought always it would somehow come combined with career and family.

Decisions have always meant rupture to me. Means you chose something in order to give up the other thing you were also considering choosing. It's a rupture within yourself. A division of interests, a prior of order. Basically one of the hardest things in life – for me.

I don not expect anyone to understand me, my ambiance leads me to want everything always, and not everyone behaves so. This is me writing to ordinate my thoughts and ideas and try to elucidate my self and clear the fogginess of my mind state.

I always thought life as something that might turn into a static routine. You seem in a way to repeat daily chores, meet mainly the same people, say mainly the same things, do the same jokes, food, and complain the same way. Suddenly pops up a whole new universe loaded of opportunities. Though they don't wait for you, you wait for them. As soon as in your mind you are able to chose them, at that very moment, if not chosen they will just run away. What I am effortlessly trying to explain is my feeling and comprehension over how life functions for me with its monotonic side and it's window opening side. Out of a sudden I have to pick.

I always knew I was capable of greatness. We are human beings, it's part of what we are and what we can aim for. We can do anything, will can get us there. But the system of choices is not as easy. Maturity and thought is needed to be able to chose right and to not regret it later on, to keep your choice, sticking to it, to conclude it's mission so then you could get off and start another one. But if that really is life then our human spontaneity is almost never capable of surprising us.

I can't see other people just as other people, I can't make promises that I'm not sure I'll be able to do and I mostly can't hurt others. I can't play with other people's choices because I'm confused of my own path. If I persist doing that, all I will encounter is great suffering for me and others. I have to be serious, I'm not a kid anymore.

With the person I am right now that I both admire and love I just am not sure I can see a future with. I'm not sure in my system of choices I'll be able to simply give up some things I'm so attached to, as my success and attention of a society that well knows me comparing to the other that completely ignores me.

My plans in the beginning were simple: study, fall in love, , build patrimonies, marry, work hard, build a family, structure my kids, grow old with my beloved ones, die surrounded by grandchildren.

Sounded easy and close. At least it sounded like something I could aim for. It's not like my happiness relies under the possession of a Ferrari or some other absurd material achievement. I relied better on the simple concept of normal life, happiness, do it simple but do it well. Suddenly in that very system of choices somehow along the way I chose complicated instead for simple, I chose risking myself and my feelings to see how it went and maybe the answer was: it went, but will it ever go? And what are the benefits out of it?

Now here I found myself emerged in a pool of questions of all possible orders: religion, society, studies, career and relationships. My big question is, though, how do it get it all or maybe, is that even possible? How do we fight that attachment to all phenomena, how can I be save and secure by giving up certain things in order to priorate others?

I guess I can't make any more radical choices. So I'll analyze all my choices and try to make the best of it. I'm sure NOW that i'll finish college. I'll do it for me, for my effort, for the Bruna that always dreamed about a job, independence, a change in my country and the art of learning and developing. I won't do it for the others, it is – and i'm sorry to give my damn ego such evidence here – a matter of honor.

Meanwhile, can my mind settle down and think natural of leaving someone behind? Even if knowing it won't work out but that person expecting from you more than you can actually give? It's not fair to the person, he or she must know the truth. Reliability is the base of relationships and that I might as well have known better.

Conditions now seem to be against my past plan, because apparently my parents won't live here in this country so much longer, so I won't be able to be here so much as I would before if they would stick to their first choice. Sometimes I'm scared of what i believe in, if I believe life is still colorful and everything is possible. The future is to uncertain right now, my mind is changeable within every second. That instability is simply enough to make me explore totally different perspectives.

Maybe Buddhism will give me the answers so I could dis-attach from this material world. Stop expecting to fulfill all my wishes and turn then into succeeded choices instead.

The reason to all this is that I'm changing myself right now. Last week I would never analyze my life in such terms. Maybe I'm just being paranoid. But the more I read and learn the more I think and worry, the more I see consequences coming out of every action I do and every thing I even permit my self considering. All I want is to have someone that tells me it's going to be ok. No one will get hurt. I'll achieve in life all I deserve and more if I dare to, etc. But that is just illusion. Even if my parents tell me everyday.. It is Like telling an old dieing man that death is not going to reach him. It's not true. I won't help. Because in anyway death will come, and without asking for permission. The same way all my feelings that I hide or ignore now will turn into involuntary choices that sooner or later will arise and hunt me down. I end up thinking: just live and let involuntary phenomena guide you through or keep high rationality to try to somehow solve the equation of choices and wantings and gettings and losings?

Språkvariation

Från början är språket ett verktyg som skapades av människor för att förenkla allmäns förståelse. Med det får vi kommuniceras och uttrycker åsikter och känslor. Språket lött ett fåtal individer utvecklas till ett samhälle med hjälp av samarbete. Språket hjälpte evolutionen för att då kunde vi dokumentera fakta och öka kunskapen om allt.

Hur vi använder ord, med vem, varför och när är något som vi själva bestämmer varje sekund. Språk varierar på grund av: miljön (regionala skillnaden på samma landet); kön (annorlunda sätt man pratar med man eller med kvinnor och tvärtom); klass och status (vilken del av samhället man tillhör och vem den har nära sig); känslor (förutsättningar som påverkar ordförråd, osv.); yrke och intresse (specifika ord man brukar använda); språkkunskap (man kan använda olika uttrycker och ord när den är kunnig på andra språk); folkmigrationen och historia (vem det är som migrerade dit och påverkade språket); talspråk (hur man pratar förändras allt); ålder (beroende av hur gammal man är den pratar på ett andra sätt); den digitala världen (e-post, sms, internet, osv, har sina egna språk som revolutionerades alla annan språken).

Portugisiska är mitt modersmål och det är påverkades av miljön, kön, osv. I Brasilien var det inte bara influerades av Portugisiska från Portugal utan från afrikanska dialekter, engelska, franska (södra Brasilien), polska, italienska (södra), tysk (södra) och inföding språken. Portugisiska är annorlunda i hela landet. I Rio de Janeiro pratar de starka S och bokstavar allihopa. I södra, där jag kommer från, pratar vi starka E och vi uttalas varje bokstav. Regionala skillnaden är ganska stor och ibland är det svårt att förstå folk från annan land delen. Så miljön är en stark influens mot språket.

Kön på portugisiska är något som kan gör en stor skillnad. Kvinnorna hos Brasilien pratar mycket mer än män (brukar vara så). De detaljerar mer, de kan prata fortare och de kan - om det behövs - bli artigare och tålmodigare. Män brukar vara mer objektiva och de älskar korta svar. När en man snacka med en kvinna blir han inte så grov men mer delikat. Men det är självklart allt beror på vilka intressen på konversationen finns och på alla platser finns det undantager. Om alla på landet pratade på precis samma sätt vi skulle förlora annan språks rötter, historia och kultur. Om dåtids språk skulle bli i dags språk och i morgons då skulle vi stagnera den mänskliga kapaciteten och avskräcker människor att förbättra ord, uttryck, osv. Dessutom kvinnor och män brukar pratar annorlunda och det bör vara så. Kön kan påverkar ord byggnade, en man säger tack ”obrigadO” och en kvinna säger ”obrigadA”. Vi använder O när personen är en man och A när den är en kvinna. Kön är överallt, som det är på franska, det påverkar substantiven också, inte bara subjekt.

Tyvärr I mitt land de som kommer från högra sociala klasser har mer utbildning och hade chanser att kunna plugga på högskolan och lära sig mer. Det gör stor roll till språket de använder. De kan resa jorden runt och upptäcka kultur och kostymer. Deras språk brukar bli rikare och mer komplett. De som är fattigare hade mindre chans att studera och därför brukar de säger verb på fel form eller plural form fel. Hoppfullt det ska ändras när absolut alla har chans att studera på skolan som deras rättigheter påstår. När jag är gallen på något, och vi latinska människor tenderar att uttrycka känslor jättemycket, använder jag annorlunda ord än på en vanlig situation. Ord jag väljer och manér jag uttalar är inte samma.

På akademiska världen har vi formellt och specificerat språk fortfarande. När vi frågar något till en lärare bör vi använda ”ni” och inte ”du”. Att visa respekt är något värdefull i Brasilien. Samtidigt på jobbet använder vi ”ni” och korrekt portugisiska utan slang. När du ska anställa någon utseende är viktigt på ett sätt, men hur man skriver och hur de talar är viktigaste. Om du har en byrå vill du arbeta med människor som kan stavar ord och betjäna kunder på den bästa sätt som möjligt. När jag pluggade Juridik förra året kunde jag inte förstå i början vad böckerna menade. Ord var svåra och jag behövde öka mitt ordförråd för att bli kunnig. Det är vad jag menar med specificerat språk man använder på jobbet eller när de studera. Alla kan inte lära sig allt om allt, varje människor har sin egen erfarenhet och deras intressen ska påverka språk. Om jag älskar djur då bör jag veta allt om de, mitt språk skulle beror på kunskapen jag lärde mig om det. Intressen påverkar ordförrådet och det är kolossal. På alla delar av kunskapen har vi män som har intressen om något som upptäcker något annat, beskriver annan sak osv, och då blir språket rikare och rikare varje dag.

Språkkunskap influeras hur man förstår språkens system. Efter jag lärde mig engelska, svenska och franska jag kunde se alla av de annorlunda. Det var klart att alla av de hade samband med varandra. Ord alla använder, grammatiks regler de har som är precis samma eller likadana. Hur man uttrycker sig eller hur den bygger sina skämt. Med globalisering fenomen alla språk påverkar varandra även mer. I Brasilien lånar vi många ord från engelska och franska, fortfarande. Det står t.ex i vara ordbok ord som ”deletar” som kommer från delete och ”moto-boy”. Så att veta språken gör det lättare att lära annat språk, det gör man att låna ord och uttryck som inte finns på sitt egen språk och det influeras intressen att upptäcka nya språk. Nu kan vi läsa mandarin och döda språk som innan vi kunde inte. Språken blir mer intressanta varje dag.

Varje språk har sin egen historia och det blir uppbyggde från många saker: vilken folk som först migrerade på det land, vilken annan folk hade kommit dit efter och påverkade lite mer, om den hade varit en koloni eller matrisen, (…). Portugisiska är totalt beroende av alla som gick dit från 1500 talet till nu. Portugisiska, annorlunda från svenska, är en blandning av flera språk och det är därför det är en mycket rikt språk, inte som tyska, men nära. Hur man talar är något som absolut påverkas alla språken. Nu med sms och e-post portugisiska brukar vilja minska meningar och ord mer och mer. Personer börjar att prata fortare och inte säga alla bokstavar. När de skriver gör de på ett sätt som i 100 år sedan skulle man aldrig förstår. Och att reducera språk är inte precis en bra fenomen. På portugisiska har vi problem med barn. Samtidigt börjar de att läsa och skriva har de MSN och andra internet grejer redan. Då när de faktiskt måste lära sig grund språk lär de slang och ord förkortningar som bara gör det svårare för de att lära sig den korrekta formen.

Om jag behövde skriva nu ett e-post till min chef i Brasilien och ett andra till min bästa vän där de skulle ser ut helt appart. På den första skulle jag skriva alla bokstavar och fina ord på ett absolut korrekt sätt. När åberopade jag till honom skulle jag säga ”ni” (inte du) och blir det artigare man kan bli. Å andra sidan skulle jag använda enkla ord med bästa vännen, förkortning, slang, och skriva som fort som möjligt. Jag skulle säga ”du” med henne och skriva ”vc” instället för ”você” som betyder du på portugisiska. Med den första när jag skulle säga hej det skulle ser ut så här : ”Olá, como vai o senhor?” och med vännen: ”Oi tdo bm?” med förkortningar. Det brukar man göra för att förenkla kommunikationen och sänka tid det ta att skriva.

Däremot skulle man inte göra det här i Sverige. Man nästan använder inte ”ni” mer och de behöver inte vara så extremt formellt och artigt. De brukar vara mer objektivt och kortare. I alla fall finns de som fortfarande använder ni och tycker om det, att visa respekt. Men de flesta jag har pratat med säger att alla är samma och alla kallas för du inte ni, ingen är särskild. På franska, portugisiska, spanska och flera andra språk fortsätter man att använder ”ni”. För 100 år sedan var det värre i Brasilien. Alla pronomen var formella och man behövde alltid säga saker som ”vossa senhoria” instället för ”você”, som betyder någonting liksom ”Ers Majestät”. Det som är konstigt till oss idag kanske var vanligt för de på den tid då. Och det samma kan hända med våra framtiden. När våra barnbarn titta tillbaka och upptäcker att vi pratade vi och du kanske det ska låter löjligt till de. Kanske det kommer att försvinna på portugisiska som det gjorde på svenska (nästan gjorde). I alla fall är språk ett instrument vi måste använder till vår fördel och anpassa det på varje situation vi upplever. Välja ord, stil, röst, uttryck, medium, osv. Om språken slutar att varierar vi stagnera våra egna evolutionen. Vi skulle inte studera ett språk som allt som ändras men som allt stabilt och tråkigt. Det sättet vi pratar påverkas hur vi förstår, hur vi förstår influeras hur vi jobba, hur vi jobbar påverkas samhället och till slut allt är i samband med alla. Det är som naturforskare Antoine Lavoisier sa: ”Rien ne se perd, rien ne se crée, tout se transforme”.(Ingeting är förlorat, ingeting skapas, allt förvandlas).

Livet i en stund

Jag kan inte förklara vad jag känner.

Det är en konstig mljö som tog över mig.

Jag känner inga verkligheten av saker.

Jag känner mig som på en dröm.

Lite som jag kan inte kontrollera allt

Världen bero inte på mig

och mina önskar, den kan jag inte fullfylja bara för att jag vill

Jag behöver konsekvenserna och konditioner

Och det är aldrig lätt att tänka på sitt liv på den har sett.

Om jag skule börja igen helt och hållet liv jag vet inte alls jag skulle göra

ända allt? Försöka att bli en hel annat person?

Om jag viste vad futurum hade för mig

Hur skulle jag överleva detta helt olika situationer?

Jag vet en sak då

jag skulle göra allt liksam och komma på den här fråga i samma tid-period

Vad gör jag av mitt liv och vad ska jag göra med det?

Om jag viste eller skulle komma att upptäcka, då skulle alla upplever och förväntningar bli tråkig, jättejättetråkig.

mudei

mudei de cidade. mudei de estado. mudei de país. mudei de continente. mudei para me ver mudar, mudei para ver mudanças e mudei para mudar. mudei completamente meu modo de ver algumas coisas. mudei meus medos. mudei as expectativas de me formar em direito na ufpr em 2014. mudei a presidente da comissão de formatura, pois ela se mudou. o que não mudou foram alguns poucos amigos e a família. isso não muda, felizmente. mas por que eu mudei? por que eu quis mudar e incentivei em mim uma parte que sempre se fortaleceu na mudança? por que tanta mudança pra mudar as vezes uma coisa que não precisava mudar? ah, precisava sim. é bom pensar que tirei um tempo pra viver outras coisas. não como um intercâmbio. mas como ser cidadã de outro país mesmo. de entrar e mudar-se para viver-se de modo como as pessoas dali vivem. entender como ali as coisas funcionam.. mas não foi por isso também. talvez pela vontade de fazer algo maior, já que o trofeu federal já estava no meu quarto..? um novo desafio? talvez. sim, isso pode ser também um dos motivos de mudar. já cogitei mudar até de área. estou com a faca e o queijo na mão pra começar outra faculdade aqui em qualquer outra coisa com a limitação apenas da língua, coisa que eu estou tirando de letra. e então? não, acho que fico em direito mesmo. apesar de partes dele eu mal conhecer mas já rejeitar. acho que eu mudei porque fico testando meus limites de mudança, de capacidade de conseguir coisas novas de descobrir e de viver. eu mudei porque aos 18 anos eu tava estressada, "vivendo" se é que se pode chamar assim. Claro, eu tive momentos muitos felizes. todos temos alguns ou muitos. eu tive milhares. mas eu tava me matando por uma coisa que eu nem sabia  o que era. procurando lá uma coisa que não achei. eu quera mais. 3h de frances por dia não bastava tres vezes por semana. faculdade e estágio.. saidas. nunca estava bom. e eu cansada. dai auto-escola, dai não sei o que, e nas pessoas, bem nelas, a maioria foi somente decepção claro. o medo de confiar predomina por aqui. mas isso faz parte de uma outra história que eu não vou entrar agora. a questão é que mudei e em uma semana me sinto outra. me sinto eu de novo. tenho tempo pras coisas, me sinto mais saudável, mais tranquila. mas ainda procuro por algo. talvez aqui eu ache, talvez no meu retorno em busca de finalizar a faculdade eu ache. talvez eu morra procurando. mas dai isso fica pra outro texto. a questão é que mudei e vi que é possível milhares de formas de viver. como escolher a melhor? como mudar para melhor? como mudar muito sem perder o que somos? como mudar e manter? como mudar mas querer ter aquilo que se tinha sem perder nada? como mudar o desapego? afinal não posso mudar e depois querer de volta. Certo. mudarei. pra qual tipo de mudança e por qual motivo mudar nunca se sabe, mas sabemos que algumas coisas mudamos outras não nos deixam mudar, mas talvez tudo seja passível de mudança.. vai depender só de pura e simples vontade. mudo?

"A política é a arte de captar em proveito próprio a paixão dos outros." 
Henri Millon de Montherlant

Inspiração, como síndrome?

Inspiração; infelizmente é um fenômeno que não é constante como eu desejaria que fosse. Não irei começar esse texto falando da minha ausência no blog, mas talvez, além de tempo curto, ela se deve à falta desse mesmo fenômeno. Ele ocorre, às vezes em um grau, que faz com que alguns tópicos formulem-se espontaneamente, e estes, com certeza, são os mais encantadores, pois parece que no seu título embute-se a sua totalidade, é como se na semente já se pudesse ver a flor, e elas fossem concomitantes, e não pospostas.

Mas o que merece destaque é o fato de que tais assuntos nem sempre advém das melhores horas, a.k.a. síndrome, referindo-me a ideias que surgem assim, a partir do processo a cima, todavia no meio da noite ou durante momentos super inoportunos, cuja atenção da vítima perde-se do que ela fazia e da ideia que surge, desencadeando um aproveitamento nem sempre suficiente. Contudo, geralmente passa a ocorrer durante a noite, o que pode prejudicar o nascimento do tema em si, já que ele é ignorado ou basicamente esquecido, ou ainda, possivelmente confundido com um sonho o qual para muitos não é de grande relevância ao amanhecer.

Como resolver? Acho que as vezes trata-se de uma expulsão mental, não sei, mas a cura, como tenho verificado, [haha], é expelir tais ideias que acabam virando textos, o que parece que acalma, e ao portador dessa síndrome bizarra, dá uma enorme sensação de alívio ..

Se faz sentido ou não, não culpem quem os escreve, acho que é o intuito pode ser, nesses casos bem específicos e raros, como citei, externalizar pensamentos que nem sempre à terceiros são passíveis de compreensão ou significância relevante.

Bicicletas e a Sociedade Curitibana

http://www.votolivre.org/cgi-local/votolivre/cadastro.pl

Este é o site no qual curitibanos engajados podem fazer um ato simples e rápido e bastante diferença.
Votar à favor de um projeto de Lei (Lei das Bicicletas) a fim de aprimorar e desenvolver a estrutura necessária para que nós curitibano possamos optar pela bicicleta com segurança e qualidade ao invés de veículos e outros. Além de prazeroso, pedalar atribui à pessoa uma maior qualidade de vida, um futuro investimento na terceira idade em viagens e não remédios, além de um engajamento com toda a sociedade, levando em conta que em nossa cidade há quase que para duas pessoas um carro. É fácil falar, difícil agir.
Então vamos lá! Votem e façam nada além da nossa obrigação como cidadãos. Por um ar mais limpo e um coração mais forte.